Thiilde den vilde

- hjärtat utanför kroppen

Då och då kommer det upp artiklar om mobbning, eller reklam på tv mot mobbning.. Men mobbningen kvarstår. Barn som retas redan i förskolan, barn som mobbas och inte får vara med i mellanstadiet, barn som blir slagna och utfrysta i högstadiet och barn som hellre hoppar av gymnasiet än att utstå mer plågor.. Många av dessa barnen blir deprimerade, några kanske tar sina liv. Gemensamt är att de alla lever med ärren för resten av sina liv. Känslan av att vara fel. 

Den känslan, känslan av att vara fel, till synes utan anledning, hos ett barn.. 

Jag har tänkt att den dagen något av mina barn kommer hem och berättar att någon varit elak, eller retats, den dagen ska jag riva berg! Bara tanken på att mina barn kanske ska bli mobbade någon gång, och känna sig "fel", den tanken får mitt hjärta att gå sönder, att vilja gå och kräva ändring av rektorer och politiker redan nu, lite förebyggande för mina barn, men det kan jag inte..skulle framstå småknäppt. 

Men det jag kan göra är att tala med andra föräldrar, be er att ta ansvar för era barn, precis som jag med mina. Det finns antagligen lika många mobbare som det finns mobbade. Och jag lägger änsålänge största ansvaret på föräldrar och uppfostran. Lär era barn rätt från start! 

Läste en artikel idag om hur en liten flicka hade sagt till en programledare på Bolibompa att hennes pappa tyckte programledaren var ful.. Vad lär han sin dotter? Jo, att det yttre är det som spelar roll, att det är ok att låta de som ser annorlunda ut höra att de ser annorlunda ut, att de är fula. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör, tänk på att även små barn hör vad vuxna pratar om till varandra. Vill vi barnen ska tro det är ok att döma folk för ytan? Tror ni det mönstret plötsligt går att bryta senare? Nej.

En vän la upp en status om hur hennes barn hade kommit hem från dagis och sagt att denne aldrig vill få glasögon, för då kommer alla barnen skratta åt den (vilket de tydligen gjorde åt annat barn med glasögon), barn måste lära sig att alla är ok! Det är ok att ha glasögon, brun hud, rött hår/fräknar, finnar, syndrom osv i all oändlighet, det är INTE det som definierar vem vi är! Lär era barn det, allas lika värde, från start! Vänta inte på första samtalet från skolan att ert barn ev har varit elak, börja från det att barnet säger sina första ord! 

Min äldsta son är två, han får redan höra dagligen av mig tex att alla barn får vara med att leka, att inte slåss, att det finns nåt bra med alla barnen på dagis "hon är bra på att klättra", "han har en tröja med härliga färger/figurer", visa ut det positiva! Men också att de ska våga säga ifrån, på hans dagis går en pojke som dagligen slåss/nyps/rivs, många föräldrar säger "slå tillbaka", enligt mig är det iaf inte rätt sätt, inte i den låga åldern. Lär barnen att säga ifrån, "stopp! Sluta slå. Jag vill inte leka annars". Ändra mönstret på det viset. Från start. Var inte rädda att prata med föräldrarna, förebygg!

Skolan har stort, ok det största, ansvaret att handla mot mobbning. Men vi föräldrar har största ansvaret i att uppfostra våra barn med rätt och fel. Att förklara, lära och samtala. Känslor är viktiga. Man vill göra varandra glada, inte ledsna. Ta inte föregivet att era barn "förstår" att de ska va snälla bara för att ni är en "bra" familj, prata aktivt om rätt och fel ändå, och vikten i att även stå upp för någon man ser blir utsatt! Tanken på att Benjamin en dag ska sitta ensam med stora tårfyllda ögon i ett hörn för att någon sagt han har fula kläder eller att han kanske pratar konstigt, det får mitt hjärta att gå sönder.. Och föräldrarna till de barnen som isåfall kommer säga de orden, sitter själva hemma med sina tvååringar nu, med all makt att bryta mönstret och lära sina barn rätt..

Jag hoppas på en förändring i samhället nu, att föräldrar ska våga ansvara för sina barn. Och föräldrar till utsatta slippa sitta på jobb med en klump i magen, medvetna om att deras älskade ovärdeliga dotter/son står ensam på rasten och blir skrattad åt. Det är Sverige, 2014. Våra barn. 

Hjärtat utanför kroppen<3

Du är GRYM!

Jättebra skriver! Min son har börjat på en nu förlora för ca 4 v sedan, nu när jag hämtar honom har jag börjar märka att han nästan alltid leker själv! Frågar fröknarna hur det går och de svarar att han å en annan pojke har funnit vara och leker finfint! Denna pojke är inte så ofta där dock men det verkar som att fröknarna känner sig nöjda med detta! Att de inte behöver göra mer. Det finns tre pojkar i samma ålder och de leker alltid med varadra och utesluter min pojk! När den ena pojken (som jag upplever är ledaren) är borta då leker de andra pojkar a på med både min pojke och andra barn. När jag konfronterade fröknarna svarar de bara att dessa tre pojkar har känner varandra länge och leke bäst ihop. De har kanske olika lekar och därför leker ar det inte med min pojke. Inget mer om hur de skulle ändra eller förebygga detta??? Dessutom leker tjejerna inte med killarna och viseversa?? Min son är 3 år! Fattar inte att detta reda ska börja, hur fasen ska man förhindra mobbning!!!? Tack för en bra blogg! Du är bäst!

Ett litet meddelande för att belysa mobbning och stötta de utsatta:

År 2011 sade en 60-årig kvinna upp sig från sitt jobb på Prevent i Stockholm där hon hade arbetat i hela sitt liv för att Jessica Nilsson Frisk, en tjej i 30-årsåldern som bara arbetat där några år, tillsammans med sina kollegor hade hjälpt en utomstående, dömd kriminell narkoman att under flera års tid förtala och mobba kvinnans jämnårige son på en oerhörd nivå bakom ryggen på henne. När detta framkom ljög Jessica även och påstod sig ha blivit hotad av sonen. Den nya VD:n - Maria Schönefeld - och även Jessicas egen chef Mats Quist, tog hennes parti fullt ut. De ljög ända till slutet när facket kom in för att hjälpa kvinnan. VD:n försökte till och med lägga hela skulden på sonen för att ingen skulle få veta sanningen om mobbningen.

Den äldre kvinnan klarade därefter inte av att arbeta kvar där längre. Hon hade då arbetat där i över 40 år och varit anställd längst av alla och hade bara några år kvar till pensionen. Sonen var lätt utvecklingsstörd och hade blivit mobbad hela sitt liv och mådde redan väldigt dåligt, det visste alla. Mammans jobb var det enda ställe där han inte hade upplevt att folk varit elaka mot honom och alltid hade känt sig trygg.

Jessica själv stod helt utanför hela tiden och behövde inte ens vara med på ett möte. Hon bad inte ens om ursäkt när kvinnan berättade hur fruktansvärt hon hade mått och att det var det absolut värsta hon varit med om i hela sitt liv.

Den då 50-årige narkomanen, som tidigare jobbat där som vaktmästare, brukade droger även på arbetstid och som den nya VD:n varken hade träffat eller ens visste vem han var och därför heller inte ville veta något om, fortsatte att besöka jobbet drogpåverkad även långt efter att kvinnan sagt upp sig. Han var lika välkommen fortfarande. Han är dömd och finns med i Lexbase.se. Prevent jobbar just för att skapa en bättre arbetsmiljö, få ned olycksfall och motverka mobbning. Nu drivs det av en ledning som hjälper utomstående kriminella narkomaner att förtala de anställdas barn.

Alla ni som tar avstånd från mobbning och elaka människor som gör ont mot andra och vill stötta de utsatta: sprid detta vidare. Arbetet heter PREVENT och ligger på Ringvägen 100 i Stockholm. (www.prevent.se).
Tack för ordet!