Thiilde den vilde

- Hans Väpnargård, min morfar.

Igår var det 8 år sedan han lämnade oss så hastigt utan förvarning. Min morfar. Bara 58 år gamal.

Jag stod min morfar väldigt nära, han var en ung vital man full av auktoritet och pondus, sen var han ju också kyrkoherde, så pondusen kom väl med jobbet antar jag.

Han är med i alla mina starkaste barndomsminnen, somrarna jag och min storebror tillbringade uppe i mormor och morfars prästgård i värmland var mina lyckligaste somrar. Utan tvekan.

Jag minns alla dagar som soliga, jag minns mormors goda mat och morfars härliga skratt. Han kunde skratta den mannen, ett djupt skratt som smittade.

I mina små barnögon var den mannen roligast i världen, han kunde läsa barnböcker som ingen annan. Min favorit var "någon äter upp solen". Den läste han för mig varje kväll de där somrarna vill jag minnas.

Sista gången jag träffade min morfar var jag 13-14 år, jag hade varit uppe själv i Filipstad och hälsat på honom och mormor. Han släppte av mig och mina väskor på busshållplatsen i Karlstad när det var dags för mig att åka hem till skåne, sen körde han.

När han året därpå så hastigt avled, var det den bilden jag fick på min näthinna. Bilden av när han körde iväg från mig i bilen. Baklyktorna, registreringsskylten, och jag med mina väskor på trottoaren.

Och plötsigt har det gått 8 år, det låter så mycket. Och ändå är saknaden där och gör sig påmind så ofta.

Men jag tror att min morfar är i himlen, och jag tror att han är otroligt stolt över sin lilla familj här nere på jorden.

Sin hustru, sina 3 barn och 6 barnbarn.

Han är familjen Väpnargårds egen skyddsängel uppe i det blå.

Åh så fint min lilla älskling! Morfar älskade dig så mycket! Och det gör vi alla! Otroligt fint skrivet, Thilde. Jag minns morfar när han vinkade av oss på kajen i Palma när vi åkte iväg med båten till Barcelona, det var 1998. Sista gången jag såg min pappa. Det är 14 år sen...Kram!