Thiilde den vilde

Det är tufft just nu, väldigt mycket på en gång. Min farmor Inger har blodcancer och blev igår flyttad till hospice där jag var och skulle säga "hejdå" igår.. Det gjorde så ont att se henne så, allt blev plötsligt så verkligt! Jag var rädd att hon inte skulle märka att jag var där, men hon sa mitt namn och tog min hand och såg rakt in i mina ögon.
Nu är alla känslor uppochner, tankarna snurrar tillsammans med det dåliga samvetet. Senaste åren var jag mycket ute i deras hus med Alex och umgicks och hjälpte till då vi bodde så nära. Jag tänker tillbaka på min barndom när jag var där och Inger lärde mig sy och brodera. Osv osv. Och de har alltid ställt upp för oss med allt, Benjamins dop förra året hade vi hos dem och de ansträngde sig så mycket och gav oss den perfekta dagen! Sen flyttade vi, när cancern kom tillbaka. Och våra besök blev nästintill obefintliga. Och nu ligger hon där, med dagar kvar, och jag önskar så att jag kunde sitta där dygnet runt! Så mycket jag vill få sagt, eller fråga, men klumpen i min hals släpper inte ut några ord, och jag tror inte hon kan svara så mycket heller.
Ont gör det i mig, orden räcker inte riktigt till. Ska iallafall dit idag igen, och förhoppningsvis får jag fram mer idag, och jag hoppas hon hör och förstår, och vet hur mycket vi tycker om henne, att hon inte är ensam.